1

att prata om om vad jag vill ha känns för mig allt för banalt, även om jag titt som tätt ägnar tanketid åt det. jag önskar väl att jag skulle lägga min tid på saker som är av större värde. men, i och med att jag har ett evigt strömmande intresse för mode och stil känns det mer fängslande att bygga upp koncept kring plagg och vad de säger.
 för mig säger simplicitet ibland så mycket mer än avant-garde. valet att prioritera en tröja av högsta kvalitet ( bottega veneta om jag inte misstar mig) framför det mer trendmedvetna.
 jag är oerhört förtjust i den här typen av looks som är skräddade men på ett mer avslappnat vis. den väl måttade kragen och plaggens linjer inger känslan av en annan typ av medvetenhet, som jag finner starkare. i dessa typ av plagg döljs inte dess bärare utan får plats att lysa igenom.

bildkälla: styleby

I väntan på ork, kraft, energi kommer här ett hopplock av ting som är del av kvällens skådespel innanför skallbenet på en svettig och bränd.
 Allra först bjuder jag på ett soundtrack som så fint få ackompanjera detta inlägg:



Det här är Mount Kimbies senaste platta. På denna skiva som förgyller såväl dagar som nätter figurerar även King Krule, splendide!
 Här framgår det så tydligt för mig varför så mycket mer kan bli sagt via elektroniskt, ett helt annat djup och det blir en större utmaning för mig som lyssnare.

Då var soundtracket satt, nu över till vad du bör inta för att upplevelsen ska nå nya höjder. Jag är ingen perfektionist i den meningen att var sak ska vara på sina plats, att lockarna ska ligga på sin plats och att skjortan ska vara propert knäppt. Jag intresserar mig mer för perfektion som uppstår när ting kolliderar, kollaborerar och tillsammans skapar en eggande intrig som aktiverar alla sinnen. Så valet blir ett glas whiskey i ett tjockbottnat glas. Kvällens ledord är fantastiska kontraster.
 Whiskey är rått och elegant (elegans kommer jag tillbaka med en annan gång) på samma gång, en gröngöling grimaser, en inbiten lutar sig tillbaka och njuter ( var jag är? mitt emellan i realitet: förstnämnda, i tanken: andra)

Nu är det dags att leta sig ut över cyberspace, kanske inte så långt, kanske så behöver du bara vidröra tangenten S och så är du snart hemma. Om jakten ter sig svår ska jag vara så vänlig och räcka ut en hjälpande vänlig cyber-hand: style.com, raring. Baby tonight we´re talking couture, haute couture.

För att ta oss an detta tunga ämne med elegans tar jag mig friheten att välja den kollektion från höstens couture visningar som jag just för tillfället finner mest fängslande och då hamnar vi snabbt vid Maison Martin Margielas "Artisanal".

 

På detta konststycke till kollektion är timmar efter timma nerlagd (så som det brukar vara när det gäller couture) för att nå den typ av perfektion som jag tidigare nämnde. Bitar är tagna ur svunna tider från, svunna platser och har transformerats till verk som rör sig framför oss. Balansgången mellan nu och då harmoniserar perfekt, men även här på det där råa men samtidigt eleganta sättet.

: Jennifer Lawrence faller och reser sig i Dior

När det kommer till mode kan jag bli på gränsen till pinsamt känslosam. När det kommer till Raf Simons rinner tårarna. Framför hans verk står jag blottad, utan kraft att hålla känslorna på lämpligt avstånd. Visningar signerade Simons tar fram de mest basala, mänskliga i mig. Christian Dior, Haute Couture vår tvåtusentretton. Inget undantag.
 Allting med visningen koexisterade i symbios:
The XX hjärtskärande vackra Angels lägger iskalla men fjäderlätta händer om den delikat skulpterade klänning som likt de välfriserade buxbomarna, som skapade visningens sceneri, har mjuka kurviga former.

En tid senare ser jag Jennifer Lawrence återge en gnutta av den magi jag via cyberspace smärtsamt åtnjöt, när hon graciöst skrider ner för Oscar galans röda matta, i klänningen jag nämnde. den kramar hennes kropp utsökt och i den inger hon både kyla och värme, styrka och sårbarhet.

 När hon senare under kvällen vinner pris för bästa kvinnliga huvudroll för hennes insats i The Silver Linings Playbook, faller hon i trappan. I Dior. I Dior signerat Raf Simons.
 Om du ska falla på Oscars galan så ska du nog göra det i Haute Couture av Raf, för jag har då aldrig skådat ett sådant vackert fiasko. Lika sårbar som hon var där i trappan lika stark var hon i mina ögon när hon reser sig upp.
 Jag vill gärna se att det är vad Raf Simons för Dior gör med dess bärare och åskådare (jag). Drar fram styrka och sårbarhet, det allra mest elementära känslorna hos oss. Det mänskliga.
 Och ärligt talat så är jag uppfylld av min övertygelse.